Den klibbiga snällheten

Diskriminering på arbetsplatser är någonting som oftast är abstrakt och svårgripbart. Tyvärr har jag i min närhet sett hur den kan te sig mer konkret, och det tydligaste med en diskriminering som kommer nära är dess fulhet. Den är ful i sin arrogans, okunnighet, brist på empati och likgiltighet. Diskriminering hämtar sin näring från alla våra sju dödssynder: girigheten att vinna på andras bekostnad, likgiltigheten inför sina medmänniskor, lustan att skada, ilskan (rädslan) för det som inte är som en själv, frossandet i andras olycka, högmodet att man själv sitter inne med sanningen och den som alltid pockar under ytan, den gröna avunden att den där främlingen, även om den är min granne, arbetskamrat eller vän, ska få något som jag inte får.
Allt detta bidrar till att diskrimineringen är ful, men det som mest av allt bidrar till dess fulhet är att den ofta maskeras till en kletig och klibbig snällhet.

                                                      Frosseriet är en av de sju dödssynderna

De fem bästa Vietnamfilmerna

Har precis sett slutet av Kubricks Vietnamfim Full Metal Jacket. Den är bra, verkligen skitbra men långt ifrån bäst. Här listar jag mina fem bästa filmer som skildrar Vietnamkriget.

1. Apocalypse Now (Ingen motivering behövs. Filmernas film. Oöverträffad. Kan inte komma på någon film i någon genre som är lika bra, knappt ens i närheten.)

2. Deer Hunter (Stark och superrealistisk)

3. Plutonen (Om intriger och hjältar i USAs armé och en ung William Dafoe inan han hade sett bättre dagar).

4. Full Metal Jacket (Innehåller ett par dialoger som bara de gör filmen ovanligt sevärd)

5. Den 12-åriga pojken i mig lägger in Rambo-ettan First blood på en hedrande femteplats.

Aspergerklasser är mjölkkor för rektorer

Visst är jag naiv som 43 år gammal tror på någon slags rättvisa och solidaritet. Dessutom är det jobbigt att leva med en sådan tro.
Jag har jobbat på två gymnasieskolor och startat nya aspergerverksamheter.Varje aspergerelev ger skolan ungefär 200 000 kronor i skolpeng. Pengar som är tänkta att användas för att ge elever med handikappet undervisning som så långt det är möjligt  kompenserar bristande förmågor, och rätt använda skulle man komma långt med en sådan ekonomi i en aspergerverksamhet.
Tyvärr har rektorerna kommit på att, eftersom pengarna inte är öronmärkta, kan de användas till andra satsningar i skolan, till exempel datorer till mer välartade elever som kan ge skolan ett bättre rykte. Resultatet blir att aspergerverksamheterna underbemannas och, som alltid, de som inte kan tala för sig själva får betala priset. Följden blir sämre skolresultat och att många aspergerelever inte ens orkar vistas i skolan eftersom miljön inte anpassas i den omfattning som är nödvändigt.
Att starta aspergerklasser har blivit en metod att försörja den övriga skolan.

Ranelid eller Englund?

Oj,oj,oj!
Ingen har väl missat pajkastnings-VM mellan författarna Peter Englund (som började) och Björn Ranelid (som fortsatte).
Varför är aldrig författare som Torgny Lindgren och Klas Östergren inblandade i sådana här skolgårdsbråk?
Därför att de är anständiga och vuxna.
Mer behöver inte sägas om  detta.

Tack Gud för att det finns caféer!

Har suttit på Castello konditori i Huddinge idag i cirka tre timmar med mina döttrar. Hur många timmar har jag egentligen fikat som en metod för att orka ta hand om mina barn? Hundratals, helt klart.
Det är mycket enklare att ta hand om dem på ett kafé än hemma, vet inte varför. Jo, ett skäl är förstås att de sover mer när de är i barnvagnen, men det handlar också om annat.
Luften är renare och atmosfären berikar hjärnan på kaféer, ett kafébesök blir som ett slags mentalt spa i spädbarnsstressen.
Uppenbarligen är det många fler småbarnsföräldrar än jag som tycker samma sak.
På Castello konditori i Huddinge centrum trängs barnvagnarna med andra tålmodiga besökare, och personalen hjälper villigt til med att värma nappflaskor och flytta bord eller stolar för att bereda plats. Likadant är det i Skrapan på Götgatan på Söder som är ett barnvagnarnas Mecka, till och med vi med tvillingvagnar känner att det finns gott om utrymme. Här finns till och med en mikro tillgänglig för småbarnsföräldrar så att de enkelt kan värma mat och mjölk. Många kaféer erbjuder samma service och omtanke. Smart, tänker jag eftersom småbarnsföräldrar är en målgrupp som har gott om tid och gärna fikar upp en del av sin föräldrapenning.
Därför har jag svårt att förstå kafé- och restaurangägarnas njugga inställning på Hantverkargatan, Kungsholmen, i Stockholm, där vi nobbades ett flertal gånger innan ett kafé förbarmade sig över oss och lät oss fika. Vad är det för kultur som råder där? Helt klart saknar den både affärskompetens och vanlig mänsklig omtanke.

Ännu en angelägen pristagare

För mig var det ytterligare en nobelpristagare, förutom Robert Edwards, som berörde mig djupt. Litteraturpriset gick till den peruanska författaren Mario Vargas Llosa, och eftersom min fru är peruanska, och därmed mina döttrar halvperuanskor, hade jag redan hunnit bekanta mig med författaren, och det är nog enda gången jag kan säga att jag redan läst en nobelpristagare innan pristagaren korades.
Den första boken jag läste av honom, Vem dödade Palomino Molero?, är en lättläst nätt bok som med Hemingwayiansk isbergsteknik, beskriver korruption, klasskillnader och motsättningar i det peruanska samhället genom en till synes enkel mordutredning. En bra bok att börja ed om man vill bekanta sig med den peruanska författaren, inte minst för det behändiga formatet som gör att man kan ha med sig den i ytterfickan.
Min andra bok heter Den stygga flickans rackartyg och handlar om en fattig flicka från Lima och hur hon med alla medel försöker komma sig upp i livet. Hon väver ett spindelnät av lögner, och byter både identiteter och världsdelar i sin jakt på materiell trygghet. I mötena med författarjaget är det en erotisk berättelse om svårfångad kärlek men som alltid har Mario Vargas Llosas berättelser många bottnar, och för den som vill förstå sig på Peru är författaren ett måste.

Angeläget nobelpris i medicin

Samma år som våra älskade döttrar, Alyssa och Arianna, föds går nobelpriset i medicin till en man som vi har allt att tacka: den brittiska läkaren och forskaren Robert Edwards, som under hårt motstånd, utvecklade tekniken för provrörsbefruktning. Aldrig har jag applåderat en pristagare så mycket, och aldrig har nobelpriset känts så angeläget. Tack Robert Edwards för din briljans och uthållighet som har gett mig och min fru möjligheten att bli föräldrar, och vi är långt ifrån ensamma om att känna denna tacksamhet.
För mig är det obegripligt att hans forskning mötte så stort motstånd i början, men som tur är, segrade förnuftet och vetenskapens landvinningar.
För oss är det magiskt att våra döttrar skulle födas samma år som Robert Edwards får nobelpriset. Ibland är livet märkligt och vackert.